Kvinnor och arbete

Kvinnor och arbete

De mekanismer som återskapar mäns makt och kvinnors underordning och resulterar i att kvinnor och män värderas olika, framträder tydligt i synen på arbetets roll och i arbetsdelningen mellan könen. Det vill säga, varför kvinnor och män gör olika saker, arbetar med olika uppgifter och befinner sig på olika nivåer i arbetsprocessen. Eftersom arbetet upptar en så stor del av våra liv är könsarbetsdelningen ett av de effektivare instrumenten att skapa och vidmakthålla skillnader mellan könen. Kvinnors arbete måste ses i förhållande till mäns arbete.

Kvinnor har alltid arbetat. Deras arbete har så gott som alltid varit underordnat männens. Industrialismen och kapitalismen kom att förstärka detta förhållande. Kvinnorna hade ju fortfarande ensamma ansvaret för reproduktionen.

De välfärdspolitiska reformer som genomfördes under 1960- och 70-talen bidrog till att underlätta kvinnors lönearbete, men innebar samtidigt uppkomsten av en speciell kvinnoarbetsmarknad med särskilda regler och normer för kvinnor. Uppdelningen i kvinnliga och manliga yrken har i grunden inte förändrats, även om kvinnor gör vissa inbrytningar på mansdominerade yrkesområden och gränserna mellan det som betraktas som manligt och kvinnligt arbete överskrids.

Könsuppdelningen på arbetsmarknaden kan sägas återspegla den arbetsdelning som rådde mellan kvinnor och män när kvinnornas arbete i reproduktionen började organiseras som lönearbete. Det brukar sägas, att det skedde i enlighet med det offentliga patriarkatets strategi. Det vill säga, den patriarkala makten flyttade från hushållet och familjen över till statsapparaten och samhällsinstitutionerna. Det har haft uppenbara återverkningar i de fackliga organisationerna, som har utvecklat egna patriarkala strukturer enligt arbetsmarknadens modell med männens arbetsmönster och arbetsvillkor som norm.

En konsekvens av könsarbetsdelningen och den könssegregerade arbetsmarknaden är lönediskrimineringen. De traditionellt kvinnodominerade högre utbildningarna leder till lägre inkomster. Även inom samma yrken finns löneskillnader mellan könen. Lönen sätts inte för utfört arbete, utan efter hur det utförda arbetet värderas av manssamhället.

Situationen på den svenska arbetsmarknaden har på senare år förändrats dramatiskt, men förändringarna har påverkat kvinnor och män olika, eftersom de befinner sig på varsin arbetsmarknad och har utvecklat olika sysselsättningsmönster.

Vi går mot en alltmer könsuppdelad arbetsmarknad, som också innebär en allt tydligare uppdelning mellan dem som har säkra välavlönade anställningar, utvecklande arbetsuppgifter och inflytande och dem som har tillfälliga, lågavlönade och otrygga, inte utvecklingsbara, hälsofarliga arbeten och helt saknar inflytande. I den här utvecklingen är kvinnor förlorarna.

För att kvinnors sysselsättning ska bli en självklar rättighet utan begränsningar krävs en genomgripande omstrukturering och omfördelning av makt, resurser och tid. Kvinnors underordning i beslutsprocesser som rör arbetsmarknaden måste brytas.

Kampen för kortare arbetstider har förts sedan sekelskiftet. Ett av huvudskälen till att vänsterpartiet vill förkorta den dagliga arbetstiden är att få en rättvis fördelning mellan kvinnor och män av ansvaret för barnen och hemmet, och av avlönat och oavlönat arbete. Vi ser en lagstadgad daglig arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön som en fördelningspolitisk reform av stor betydelse för framtiden. En sådan reform skulle vara särskilt viktig för dubbelarbetande lågavlönade LO-kvinnor. Den skulle sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen sen den kvinnliga rösträtten 1921.

Könsarbetsdelningen befäster skillnaderna i arbetsvillkor, försörjningsmöjligheter och inkomster. Trots angreppen mot kvinnorna har deras egen uppfattning om sin förankring på arbetsmarknaden stärkts snarare än försvagats. Kvinnor vet vad de kan tvingas avstå ifrån, vad de måste kämpa för och vad de har att vinna.

Tillbaka till innehållsförteckning

http://www.schwedenecke.de/