Kvinnor och makt
I vårt samhälle innehar männen den avgörande makten på alla nivåer. Enskilda kvinnor kan förstås ha både makt och inflytande, men kvinnor som grupp saknar makt och auktoritet. Detta mönster måste brytas om Sverige ska vara en demokrati värd namnet.
De formella hindren för kvinnor att dela makten med män är idag borta. Kvinnors underordning är i den meningen inte legitim. Men icke desto mindre är den en realitet. Och det är kring denna realitet, bakom en fasad av skenbart likaberättigande som dagens kvinnokamp står.
Det finns en fara i att begreppet jämställdhet definieras könsneutralt. Med jämställdhet menar man att kvinnor och män ska ha samma rätt till arbete och ekonomiskt oberoende, samma möjligheter att kombinera arbete och familj, rätt till sin beskärda del av den politiska makten osv. Detta är oantastligt. Men om man inte tydliggör de strukturella maktförhållandena mellan könen, med mannen som norm och kvinnan som undantag, riskerar jämställdhetspolitiken att bli en kuliss.
I ett internationellt perspektiv har kvinnor i Sverige nått en bit på väg när det gäller att bryta de ojämlika maktrelationerna mellan könen. Men det är inte jämställdhetslagstiftningen som är förklaringen till den relativa framgången. Den svenska efterkrigspolitiken, det vill säga en politik för full sysselsättning, en väl utbyggd offentlig sektor och ett generellt välfärdssystem, har varit unik och av avgörande betydelse för kvinnorna. Kapitalets ökade makt och den politik som förs idag hotar att rasera grunden för den svenska jämställdheten.
Jämställdhetspolitik tenderar att bli liktydigt med ökad kvinnorepresentation i politiska organ, fler kvinnor inäringslivet, fler kvinnor som landshövdingar osv. Denna fokusering på kvinnorepresentation riskerar att skymma det faktum att de nedskärningar och förändringar som görs i välfärdssystemen, stadigt försämrar villkoren för verklig jämlikhet mellan kvinnor och män.
Att kvinnor ska ha sin del av den formella makten är självklart. Därför står kampen för ökad kvinnorepresentation i allra högsta grad på dagordningen. Kvinnorepresentation har sällan kunnat uppnås på frivillig väg. Könskvotering är ett demokrati- och rättvisekrav.
Delad makt är inte enbart en fråga om representation. Det är en medborgerlig rättighet för båda könen att kunna delta i politiken på lika villkor. Det är det som är själva grunden för demokratin. Den förskjutning av makten som kan iakttas när kvinnor intar en manlig domän, och det faktum att kvinnor som grupp idag saknar avgörande inflytande över den ekonomiska politiken både på riks-, regional- och lokal nivå visar att det är dags att fördjupa analysen.
Det är också viktigt att utveckla lagstiftningen. Den lagstiftning som gäller idag, till exempel på lönediskrimineringens område, visar sig otillräcklig när den prövas. Lagstiftningen måste därför skärpas på flera områden. Men lagstiftning har en begränsad effekt när det gäller att bryta ner de manliga maktstrukturerna i samhället. Trots att kvinnorna har en ökad andel av politiska uppdrag, har männen i stort sett behållit den reella makten. Patriarkatet lever vidare genom delvis dolda mekanismer. Att synliggöra dessa mekanismer och visa vem som tjänar på att patriarkatet bevaras är därför ett viktigt led i kampen mot kvinnoförtrycket.
Det är till sist de rådande produktionsförhållandena och produktivkrafternas utveckling som tillsammans med den ekonomiska politiken och valet av välfärdssystem kommer att ha den avgörande betydelsen för maktrelationerna mellan könen. Mycket av det som har varit unikt för den svenska välfärden överges för modeller som leder till ökade klyftor mellan fattiga och rika. Då ökar också klyftorna mellan kvinnor och män och mellan olika grupper av kvinnor. Risken är då att jämställdhetsarbete i första hand kommer att handla om att ge medel- och överklasskvinnor maktpositioner. Stora grupper av kvinnor kommer att få det svårare att få ett förvärvsarbete och måste åter bli försörjda och beroende av en man. Om de har arbete, blir det svårare för dem att förena förvärvsarbetet med omsorgsansvaret.
Stoppas inte denna utveckling kan dessa kvinnors valmöjligheter inskränkas till att antingen utföra samhällets och familjens omsorgsarbete oavlönat i hemmet eller bli avdragsgill piga hos välutbildade, högavlönade kvinnor, som i olika maktpositioner förväntas tillvarata dessa underklasskvinnors intressen. Avståndet mellan de kvinnor som har formell makt och de som inte har det kommer att öka ytterligare. Det kan tyckas att det är den högutbildade och högavlönade kvinnan som gynnas. Men i det långa loppet är det manssamhället som förstärks av denna utveckling.
Tillbaka till innehållsförteckning
©Angelika Friedrich, Jan. 2000
http://www.schwedenecke.de/