Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter

Kvinnokampen är global. De internationella orättvisorna och kvinnoförtrycket föder motstånd och solidaritet. Vänsterpartiet stödjer kvinnorna i den fattiga världens länder. Sverige var bland de första länderna i världen att underteckna FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Konventionen följs inte, vare sig här eller någon annanstans.

De som får vidkännas detta är de asylsökande kvinnorna. Kvinnor som förföljs på grund av sitt kön har rätt till en fristad i Sverige. Våldtäkt är en politisk handling, ibland ett led i en krigshandling. Dessa kvinnor behöver vår solidaritet och vårt skydd.

Invandrade kvinnor kan vara tredubbelt förtryckta ­ på grund av kön, klass och etnisk tillhörighet. Att vara delaktig i den demokratiska processen, att kunna försörja sig själv, kunna påverka sin situation och känna att det finns en framtid för en själv och ens barn är långtifrån någon självklarhet för många kvinnor i Sverige idag. Segregation och diskriminering på grund av kön såväl som nationsbakgrund gör människor till problem, när det i själva verket är samhällsstrukturen som är problemet. Kvinnor av utländsk härkomst, lika lite som kvinnor födda i Sverige, är någon enhetlig grupp. Att sorteras in i ett påtvingat kollektiv med den godtyckliga beteckningen invandrare och dessutom vara kvinna kan bli både stigmatiserande och passiviserande.

FN:s internationella kvinnokonferens i Beijing 1995 antog en Deklaration och en Handlingsplan i 360 punkter inför år 2000 över åtgärder som täcker i stort sett alla de områden där kvinnor idag diskrimineras. Handlingsplanen ska användas som ett medel att bryta kvinnors underordning och driva frågorna om rättvisa och mänskliga rättigheter för kvinnorna både globalt och nationellt. Den är ett konkret dokument att utgå ifrån och arbeta efter - och att hänvisa till.

Handlingsplanen slår fast, att all politik och alla program ska analyseras ur kvinnors synpunkt. Det gäller det bilaterala biståndet, fördelningen av offentliga utgifter, tillgång till ekonomiska och produktiva resurser, utbildning, hälso- och sjukvård, sexuell och reproduktiv hälsa. Aborter ska avkriminaliseras, våldet mot kvinnor ska bekämpas och förhindras. Kvinnornas ställning i lagstiftning och rättsväsende ska stärkas. Värderingen av arbete ska ske efter könsneutrala kriterier. Lönediskriminering ska kriminaliseras. Det ska vara en jämn könsfördelning i alla politiska organ. Kvinnor ska ha tillgång till makt.

Världens regeringar ska påminnas om denna samlade manifestation av kvinnor för kvinnors mänskliga rättigheter. Handlingsplanen ska följas internationellt och nationellt. Men liksom konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, har vare sig Handlingsplanen eller Deklarationen bindande status. Förbudet mot diskriminering på grund av ras är en juridiskt bindande folkrättslig norm, medan förbudet mot diskriminering på grund av kön inte är det. Den ena halvan av mänskligheten, kvinnorna, ställs på så sätt utanför folkrätten.

FN:s institutioner domineras fortfarande av män och präglas av ett patriarkalt synsätt. Männen är sällan drivande när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Många fler kvinnor behövs i FN:s lagstiftande och dömande instanser.

Vår pådrivande roll som feministiskt parti är viktigare än någonsin. Kvinnokampen ska föras på alla områden. En av utgångspunkterna är att kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter aldrig ska kunna ifrågasättas eller förhandlas bort.

Tillbaka till innehållsförteckning

©Angelika Friedrich, Jan. 2000

http://www.schwedenecke.de/